onsdag 31 augusti 2016

Spelbutiken: WorldofBoardGames

På bilden: Tomas "Conra Dargo", Martin, Frida och Måns

Det är lite rörigt i butiken då jag visas runt. Och det är inte att undra på, WorldofBoardgames har flyttat till större lokaler efter att ha vuxit kraftigt under många års tid. Men så har det inte alltid varit. Företaget började nämligen i väldigt liten skala, med att tre bröder ville ge ut ett eget spel.


- Vi satt hemma hos vår far en jul och hade lite tråkigt, berättar Måns Andersson, en av delägarna i bolaget. - Vi kom på tanken att göra ett eget brädspel. Planen var att komma igång med en hemsida, där man kunde spela spelet online och sedan sälja fysiska exemplar genom detta. Därför valde vi namnet WorldofBoardGames, för att vara lite internationella.
Men tankarna på att göra ett eget spel visade sig inte vara så lätta att realisera. Det verkade inte helt lätt att nå ut med produkterna, kontakter saknades och det var svårt att lösa produktionen av komponenter. Bröderna bestämde sig för att leta efter distributörer som kunde hjälpa dem.
- Det var då vi kom på tanken att vi kunde köpa in och sälja spel istället.
De stora pengarna skulle dock låta vänta på sig.
- Det första halvåret vi var verksamma omsatte vi 4.500 kronor. Jag tror vi sålde typ 15-20 spel totalt, säger Martin Andersson.
Det lilla kommanditbolaget höll då till hemma hos Måns.
- Vi var i min lägenhet då, men jag bodde tre trappor upp, så det blev väldigt mycket bärande av kartonger. Till slut kunde jag inte ens se tv:n för alla spel jag hade i vardagsrummet.
Lösningen blev att ta en gammal föreningslokal på området. Lokalen låg vägg i vägg med en tvättstuga och innehöll fyra spelbord och tre hyllor.
- De skulle vi aldrig kunna fylla med spel, tänkte vi då.
Men butiken växte och snart var hyllorna fulla. Butiken höll till i lokalen i fyra år. Öppettiderna var förpassade till lediga stunder då alla inblandade skötte affären vid sidan om sina ordinarie arbeten.
- Jag bodde i Stockholm då, säger Martin, men flyttade upp tillsammans med min sambo Rebecca Donatello så att vi båda kunde hjälpa till då bolaget gick allt bättre. Till en början jobbade jag 50% i butiken och 50% på distans på mitt gamla jobb, så det var perfekt att kombinera med vår verksamhet. Det tog alltså fyra år för oss innan vi hade råd att ha någon anställd. Men vi brann för det vi gjorde hela tiden.
2010 hade butiken återigen vuxit ur sina lokaler. Lösningen blev en större kontorslokal. Det blev också något av en vändning, då alla tre bröder nu jobbade heltid på företaget.
- Bolaget hade egentligen inte riktigt råd, men vi tog ut låga löner då vi såg att det skulle gå på sikt, säger Måns.
- Vi slog ut alla väggar i korridoren och de små kontoren, och den nya lokalens dryga 150 kvadratmeter var dubbelt så stora som de lokaler vi lämnat, berättar Martin vidare.
De berättar också att butikens huvudinriktning hela tiden varit spel, men att verksamheten breddats under årens gång. Det har ofta berott på rena tillfälligheter:
- Vi lägger mycket pussel allihopa, och när vi var på stan för att köpa nya, insåg vi hur litet utbudet var. Om vi saknade det, fanns det fler som gjorde det.
Sagt och gjort. Sortimentet utökades till att omfatta en mängd olika pussel, och när det begav sig nästa gång var det en via en annons på Blocket berättar Måns:
- Vi var på Umeås spelkonvent SnöCon och läste på Blocket att domänen och butiken figurspel.se skulle säljas. Killen som sålde det omsatte 100.000 kr på detta hemifrån sin lägenhet, men det hade vuxit honom ur händerna. Så vi fick köpa det till ett bra pris, vad det var värt i lagersaldo plus lite till. Man kan säga att det kom lite i knät på oss, då jag redan skulle ned till Stockholm redan nästa dag, så vi möttes och gjorde klart affären.
Slumpen förde dem snart in på åter andra vägar. Denna gång via en försäljare från Lego som knackade på:
- Lego hade en storsatsning på sina sällskapsspel då, och han undrade om vi ville sälja dessa. Det ville vi. När vi funderat lite tänkte vi, varför inte sälja vanligt Lego också? Lego är ju kul.
- Men spelen är fortfarande huvudinriktningen för oss, förtydligar Martin.
Och resten är historia. Efter några år med ständigt växande butik har de nu alltså flyttat in i nya och betydligt större lokaler.


Med betydligt större lokaler än då det begav sig.



Tomas plockar upp nya varor.

Ett sätt för WorldofBoardGames.com att sprida spelhobbyn var genom recensioner på webben:
- Vi kände en kille, Tomas, som gjorde videorecensioner av spel. Vi började sponsra honom med spel för att han skulle kunna recensera dem, det skulle annars vara ohållbart om han skulle köpa ett nytt spel att recensera i veckan. Det blev så mycket till slut att vi tyckte det var bättre om han startade ett bolag och fakturerade oss så han fick betalt, istället för att ha hundratals spel han inte använde hemma. Och när han fick sluta sitt jobb på Elgiganten, anställde vi honom istället.
Efter att Tomas anställts började Frida arbeta heltid i företaget. Det innebär alltså att kommanditbolaget numera har sex personer som arbetar heltid i företaget. Dels de fem delägarna Måns Andersson, Martin Andersson och Rebecca Donatello, Mikael och Frida Tapper, samt Tomas Engström. Och hela gänget är dedikerade spelare som gör sitt bästa för att sprida hobbyn vidare.
- Som till exempel via spelkvällarna på caféet Waynes Coffee. Efter en tids diskussioner med Waynes Coffee ville de ge oss fyra bord med plats för 10-15 personer. Vi försökte smidigt förklara att det var i minsta laget, och sen på den första spelkvällen dök det upp ett femtiotal personer...
- Nu är det de, caféet, som ligger på och undrar när vi ska hålla i en spelkväll nästa gång, men vi måste ju sova också, skrattar Måns som rekommenderar andra att prova på samma sak:
- Om man är en butik eller förening, prata med caféer och försök få dem att nappa. Ingen förlorar något, de som kommer till spelkvällen köper fika och även om de sitter länge, så kan man välja kvällar då det oftast är mindre folk. Det blir vinst för alla.
- Vi har hållit i spelkvällar på andra ställen också, uppe på Universitetet. För tio år sen var det fortfarande nördigt att spela, men det har ändrats. Nu spelar alla. Det är i och för sig lätt att bli bortskämd och tro att alla har det som här i Umeå, men så är det ju inte. Här kan man bara lyfta på telefonen eller åka ner till kulturhuset Klossen eller någon av Umeås tre spelbutiker för att spela spel. Så är det inte på många andra ställen.
En annan faktor som hjälper till att sprida hobbyn är det nya läge som butiken har.
- Vi lockar kunder som inte skulle kommit annars, cafébesökare och de som ska till loppmarknaden som ligger på övervåningen. De kanske inte köper något direkt, men är ibland nyfikna på ett spel och då har vi en mycket populär lånehylla. De får låna hem spelet i två veckor, och många kommer sedan tillbaka och vill köpa spelet. Inte så många vill lägga ut några hundralappar på något de inte är riktigt bekanta med. En lånehylla är också något jag kan rekommendera, säger Måns.
Planer inför framtiden då? Måns funderar en stund, innan han säger:
- Ja, vi har haft tankar på att ha fler butiker, lite Tradition 2.0. Det är en vision och dröm, men vi måste först få ordning på detta, avslutar han och blickar mot den ännu inte färdigställda butiksytan de precis flyttat in i.

Fotnot: Denna artikel har tidigare publicerats i speltidningen Fenix.

tisdag 30 augusti 2016

Bokrecension: Nordiska gudar



Johan Egerkrans återberättar i denna mycket vackra bok, en slags uppföljare till Nordiska väsen (2013), de nordiska gudarnas fantastiska historier med början i världens skapelse. De nordiska gudarnas historia har berättats och återgetts fler gånger än jag kan räkna till, så frågan är om verket är relevant?

Det enkla svaret är ja. Texten flyter på och det är för läsaren lätt att ta till sig. Texterna är ganska spännande och välskrivna, men kan uppfattas som något torra. Det är en ganska berättande text som inte visar särskilt mycket. Men man kan också argumentera för att det inte är den typen av bok. Hade det bara varit för texten hade Nordiska gudar inte stuckit ut från mängden.

För det som verkligen utmärker sig är illustrationerna. Med lika delar Peter Madsen, John Bauer och Johan Egerkrans själv målar han upp en värld fylld av sagostämning och spänning. Det är ett mycket gott hantverk, som gör att jag finner mig själv fastna med att bläddra mellan olika illustrationer bara för att beundra dem, något som bådar mycket gott inför nylanseringen av klassiska Drakar och demoner där Egerkrans står för illustrationerna. Jag skulle vilja drista mig till att säga att illustrationerna är oklanderliga.

Nordiska gudar är en mycket snygg bok som gör sig väl att bläddra i, men är förmodligen inget att sträckläsa, utan snarare att ta fram då och då för att förkovra sig.

Betyg: Tre Spelgalningar för texten och Fem Spelgalningar för illustrationerna.

söndag 28 augusti 2016

Bokrecension: Superkrafter - på gott och ont



En svensk originstory med flera potentiella uppföljare. Ja, det är kanske så man bäst beskriver Karl Modigs superhjälteroman, för den här raka och enkla berättelsen känns mer som en introduktion än något annat.

Huvudpersonerna Oscar, en lite överviktig kille som inte är särskilt populär i skolan och inte vill inse att han är mobbad, och Klara, vars alkoholiserade mamma inte är särskilt snäll, träffas av en slump på en fest. De två slår följe på vägen hem, när en mystisk blixt slår ned i de två och ger dem superkrafter. Vad som tar vid efter detta beskrivs bäst som en originstory om hur de försöker lära sig att handskas med sina krafter och vilka moraliska dilemman som kan uppstå längs vägen. Alltsammans med några portioner ungdomskärlek, sex och dagsaktuella kommentarer om vårt samhälle.

Romanen ekar ganska mycket Misfits, Smallville och amerikanska superhjältefilmer. Den kan knappast beskrivas som originell eller nyskapande, och de moraliska dilemman vi får presenterade för oss har vi sett många gånger förr. Det gör dock inte så mycket, även om en mängd klichéer hinner uppfyllas längs vägen. Modigs språk är rakt och lättläst. Det går fort att ta sig igenom boken, då man som läsare vill veta hur det går. Dock är det mer för att bekräfta det man redan anat, för när Modig hintar om något gör han det övertydligt. Förhoppningen om att det ska finnas något djupare lager infrias inte, handlingen är verkligen så enkel som den ger sken av. En och annan vändpunkt hade varit trevlig. Och det är utomordentligt synd, för berättelsens karaktärer förtjänar ett större djup. De är karaktärer man bryr sig om och vill läsa mer om.

Förutom superkrafter rör sig romanen i samma kölvatten som Stan Lee en gång fann så framgångsrikt, nämligen socialrealismen. Huvudpersonerna har problem utanför superhjältandet, så vi kan relatera till dem. Daniel Ahlgren, som gjorde mycket lyckade SH3, är fortfarande det bästa inom superhjälteväg vi fått av svenska kreatörer. Han vågade också hitta egna vägar och inte redan upptrampade stigar. Modig har fortfarande mycket att lära.

Vi får hoppas att Modig vågar ta ut svängarna mer till uppföljaren, för den kommer, var så säker. Han har något riktigt lovande här men följer receptet strikt och litar inte tillräckligt mycket på att göra avstickare från detta. Det är synd, för jag tror det här är ett författarskap som har mer att erbjuda.

Betyg: Tre spelgalningar av fem möjliga.

tisdag 2 augusti 2016

Bokrecension:. The Ice War

Anders Blixts The Ice War. Låt inte
omslaget lura er, innanför pärmarna
finns en spännande historia!


I en alternativ dieselpunkhistorisk tid ockuperar Ryssland Sverige och världen befinner sig i krig, Spionen Johnny Bornewald befinner sig på farligt uppdrag på den karga och frusna kontinenten Alba. Han tvingas samarbeta med Linda Connor som ska agera vägvisare, men kriget kommer i vägen och plötsligt befinner sig de båda mitt i hetluften. Kommer de klara sig, och vad är det för uppdrag Johnny befinner sig på?

Det vimlar av intressanta idéer i romanen, som Nobel institutets funktion, den dieselpunkiga tekniken och helheten får mig som gammal rollspelare att drömma om ett spel på temat. Men det är inte romanens enda förtjänster. Jag hade till exempel förväntat mig en kärlekshistoria mellan huvudpersonen och hans guide, men den fällan går Blixt inte i, åtminstone inte i den här uppdaterade versionen av romanen. Det andra är språket. Då jag såg att romanen var skriven på engelska hajade jag till, för de flesta försök jag sett att skriva direkt på engelska av svenska författare har lämnat övrigt att önska. Men Anders Blixt behärskar engelskan väl. Det som går att invända är att språket är lite torrt, och det kan ibland bli lite väl mycket tell istället för show, men precis som med Carl Sagans Kontakt som lider av samma problem är berättelsen nog stark för att överleva detta. Det finns även ett antal korrekturfel och något enstaka tempusbyte, men med tanke på att författaren inte har anlitat någon lektör (se intervjun "I huvudet på Anders Blixt") så är det ändå ett imponerande hantverk.

Handlingsmässigt finns inte så mycket att invända. Det är en spännande spionhistoria vi serveras och utan att till en början känna till Johnnys uppdrag eller vartåt berättelsen är på väg, vänder jag blad för att se vad som händer härnäst. Det förekommer en del moraliska frågeställningar, för i krig ställs allt på sin spets. Johnnys och Lindas upplevelser och handlingar i kriget påverkar dem på ett sätt som inte är helt vanligt i ordinära spionhistorier. Det är inte James Bond, om man säger så, och det känns befriande och trovärdigt. Men så har författaren, som tjänstgjort i Kabul, också använt sig av sina egna upplevelser av krig och hur det egentligen påverkar oss. Det är inte glorifierande, och jag kommer faktiskt att tänka både på Ulf Lundells Kan en soldat komma hem och Joe Haldemans Det eviga kriget. Och det är ett gott betyg.


Betyg: Fyra spelgalningar av fem möjliga.

Om du gillar detta, läs också:
Joe Haldeman - Det eviga kriget
William Wharton - A Midnight Clear

I huvudet på Anders Blixt


I ett pojkrum på åttiotalet satt en liten grabb med Drakar och demoner som största fritidsintresse. Några av hans största idoler var spelkonstruktörerna på Äventyrsspel. Med förevändningen av krystade regelfrågor som skickades per brev samlade han på sig namnteckningarna av konstruktörerna. Och bland dessa var det en namnteckning som lyste klarast.
Trettio år senare intervjuar jag Anders Blixt om hans roman The Ice War, som skildrar en alternativ historia med fantastiska inslag – däribland den fiktiva kontinenten Alba. Romanen är skriven på engelska, så vi går rakt på sak.



Hur kommer det sig att du valt att skriva på engelska?
Min familj är tvåspråkig svenska/engelska, så engelska är inte ett främmande språk. För många år sedan granskade en svensk universitetslärare i engelsk litteratur några av mina alster och konstaterade att min engelska prosa är bättre än min svenska. Förhoppningsvis ska jag också nå en större publik med engelskan.

The Ice War var skriven på svenska först och utgiven som Iskriget, så du får gärna berätta om skillnaderna mellan den och den omarbetade engelska versionen.
Carolina Gomez-Lagerlöf gav mig konstruktiv kritik på den svenska versionen, bland annat om det alltför klichéfyllda förhållandet mellan de två huvudpersonerna. Jag skrev därför en ny inledning om Johnnys och Lindas första möte och strök därefter allt som hade med romantik att göra. I den engelska versionen är sålunda Johnny och Linda två rutinerade rebellagenter som samarbetar därför de har fått order om det och som gradvis förhärdas av krigsupplevelserna. Berättarjaget Johnny inser vad som sker med honom, men ser inga alternativ eftersom kriget har sin egen grymma logik.

Har du haft nytta av ditt arbete för FN i ditt skönlitterära skrivande, då The Ice War handlar om en storskalig konflikt?
När våra blåhjälmar var i Bosnien på 1990-talet var jag under en tid en Södertälje-baserad kugge i deras trängorganisation. Och mina noveller om planeten Patchwork World bygger på min civila tjänstgöring i Kabul 2008-09. Genom dessa erfarenheter kom jag att förstå hurdant vardagsliv i krigszoner är och vad krig gör med människors psyken. Ett exempel: Johnny i The Ice War ärras i kropp och själ av sina upplevelser och är klarsynt nog att förstå det.

Har du hämtat någon inspiration från verkligheten?
Ja, några händelser i The Ice War är inspirerade av historiska händelser, till exempel Nanking-massakern på 1930-talet och Carl-Gustaf von Rosens flygarbragder (en svensk Biggles) i Etiopien på 1930-talet och i Västafrika på 1960-talet.

Kommer vi att få se något rollspelsrelaterat i samma miljö/värld som The Ice War?
Tomas Arfert har tjatat på mig om detta. Det är möjligt – den fiktiva världen finns ”redo” i mina tankar – men jag måste hitta ledig tid. Inte under 2016 kan jag i alla fall säga.

Vilka skillnader ser du på att konstruera ett rollspelsäventyr gentemot att skriva en roman?
Jag brukar lite skämtsamt säga att rollspelskonstruktion kan jämföras med att skriva skolböcker för gymnasiet: pedagogiska beskrivningar av maskiner (spelregler), ekologi, samhällen och historia. Det finns inga givna huvudpersoner och allt måste skildras på ett så öppet sätt att spelledarna utan bekymmer kan bygga sina egna kampanjer och äventyr.
Romanen kräver däremot trovärdiga huvudpersoner vars upplevelser griper tag i läsaren. Författaren måste gå in i en människas inre och skildra hens resa från problem till lösning. Däremot behöver den fiktiva verkligheten inte vara lika öppen eftersom läsaren bara följer ett litet antal ”spår” genom världen.

Vilka möjligheter och problem ser du med självpublicering?
Under perioden 2004-09 blev jag upprepade gånger refuserad av konventionella förlag. Jag vill att min berättelser ska bli lästa och eftersom jag är 57 år har jag inte tid att vänta. Därför är självpublicering det bästa tillgängliga redskapet.
Problemet med självpublicering är marknadsföring, eftersom tusentals andra författare gör som jag. Hur ska de potentiella läsarna få veta att mina böcker över huvud taget finns?

Som självutgiven författare, hur ser du på kostnader som layout, lektör, omslag? Anlitar du några av dessa tjänster själv?
Jag har tyvärr inte pengar att anlita proffs till sådana sysslor, eftersom kostnaderna då lätt rusar iväg. Jag måste istället meka och fixa själv trots att jag vet att kvalitetssäkringen blir lidande.


Kommer det fler böcker i serien?
Jag skissar på en fristående fortsättning med Linda Connor som en av huvudpersonerna. Romanen utspelar sig 1944-45, strax efter att det stora kriget har slutat, och ställer frågan: ”Vad gör kämpen nu när kriget är över och svärdet hänger över öppna spisen?” Det finns ju ingen väg tillbaks till det gamla livet – det som gick förlorat på slagfältet är borta för alltid.

Om vi ställer samma fråga som Linda Connor i den kommande uppföljaren. Hur kommer man tillbaka efter att ha upplevt krig? Går det att vara på samma sätt efteråt? Hur var det för dig?
Jag kom hem från Afghanistan med skarpa minnen av bombexplosioner i närområdet. Kriget förändrade min personlighet och det tog mig över ett år att landa i Sverige; inget ovanligt enligt den psykolog som hjälpte mig på traven.
”The mind, once expanded to the dimensions of larger ideas, never returns to its original size,” skrev den amerikanske tänkaren Oliver Wendell Holmes för länge sedan. Han har rätt, så under psykologsamtalen förstod jag att jag inte kunde återvända till det gamla livet utan att jag måste starta på ny kula. Så jag började skriva annorlunda berättelser och rollspel av terapeutiska skäl – mycket i Patchwork World-novellerna och rollspelet Sci-Fi bygger på vad jag upplevt i Kabul – och valde ett nytt yrke.
Jag hängde bildligt talat svärdet över öppna spisen för mina tre barns skull, men den dag de är vuxna kanske jag tar ner det och ger mig iväg till ställen där människor i nöd behöver hjälp. Livet har gett mig mycket och jag ser det som min plikt att använda dessa gåvor till andra människors gagn.


Daniel Lehto